Drömkvinnan blev min, jag blev hennes drömman, vi blev varandras på riktigt, och jag, min vana trogen, började se grönare nyanser på andra sidan för att till slut gå över till andra sidan, till den gamla mest utnötta platsen av dem alla.
Följden blev smärta. För alla. Och gräset ser nu dött ut på båda sidorna.
Det enda jag kan hoppas på nu är att jag kan ge näring åt gräset där jag står. Jag vet inte hur jag annars ska överleva. Eller varför.
Ibland hatar jag mig så till den grad att jag vill dö. Dö för att ta bort mitt äckliga jag ur denna värld. Inte av aggressivitet. Utan för att jag är så jävla less.
Jag vet inte vad status är mellan mig och henne. Har inte hört av henne idag. Och trots att vi pratat om att gå hela vägen tillsammans så kastas jag in i stormar av oro som viner så starkt att jag inte kan andas. Det är självförvållat. Och det är därför jag vill dö. Men jag kan inte ta livet av mig. Det finns för många vars lycka beror på min existens.
Det har pendlat. Jag kastas snabbt in detta ångestträsk. Hoppas det pendlar tillbaka. Hoppas.
Livet är märkligt. Det är en tunn rand mellan lyckan och mörkret. Meningen med livet är kanske inte så krångligt som jag trodde. Men likväl gör jag det krångligt. Trots att jag nu är på väg hem till min drömkvinna (hon har inte dumpat mig än), så tänker jag på hon med karamellögonen. Förmodligen inte någon jag har så fruktansvärt mycket gemensamt med, men jag känner en ofantlig åtrå till henne. Fysisk och emotionell. Det var andra gången jag träffade henne igår. Det var ett år sen gången innan.
Jag vet inte vad som är fåfängt habegär och vad som är förnuftigt.
Jag har träffat min drömkvinna. Det har varit lycka varvat med brännande ängslighet.
Lycka för att hon är allt jag vill ha hos en kvinna. Ängslighet för jag fattar inte varför hon vill ha mig. Nästan varje dag sen jag träffade henne har jag föreställt mig att hon när som helst skulle tala om för mig att vi inte är en bra idé. Jag har de senaste 2-3 dagarna börjat våga hoppas på att hon verkligen vill vara med mig. Jag tror det var när hon sa att hon ville att jag skulle träffa hennes kompisar.
Men jag slappnar verkligen ändå inte av. Kom just ut från duschen. Innan jag gick in hade jag skickat iväg ett sms. Jag var genuint rädd för att jag inte skulle ha fått något svar. Och på vägen ut genom duschen gick jag igenom dialogen henne och mig emellan när hon förklarar att hon tycker om mig, men att det inte kommer att funka, och där jag försöker låta så behärskad som möjligt.
När vi gick på restaurang häromdagen så satt vi mitt emot varandra efter att ha ätit upp maten och jag tror jag upplevde avsaknaden av intresse, om än väldigt subtilt. Jag gick på toa, och på vägen tillbaks hade jag den där obehagliga känslan i magen, och ett pressande behov av att konfrontera henne med min oro, och säga till henne, att jag hade en känsla av att hon kanske inte ville fortsätta och att om min farhåga är korrekt så kan vi väl avsluta nu. Men något som hon sa fick mig på andra tankar, tillfälligt. När vi lämnade restaurangen för att åka hem förberedde jag mig mentalt för en jobbig natt där jag försökte sova med en pockande oro över hennes besked nästföljande dag.
Istället står vi där på stationen och hon föreslår att jag ska följa med henne hem. Jag gjorde mitt bästa för att dölja stenen som föll från mitt bröst, eller min mage kanske man ska säga.
Men jag fattar fortfarande inte.
När jag kom ut från duschen nyss och tittar på telefonen så lyser hennes sms på skärmen och jag tror därmed att min oro hålls i schack även denna natt.
Men som sagt, jag fattar inte.
Jag noterar att när jag ser ser en bild på facebook av den gamla så känner jag något som får mig att tänka på ordet äckel. Men det tror jag inte är rätt ord för känslan. Det är inte så starkt. Och det är inte så fördömande. Fast å andra sidan, äckel är väl inte fördömande. Så okejrå, kanske äckel. Men beakta gärna då att om jag tycker något är äckligt så betyder det inte att jag motsätter mig eller inte kan accepterar att det kan vara jättegott (och nyttigt) för någon annan. Det behöver inte heller se äckligt ut. Men det är verkligen inte något för mig. Så känner jag när jag ser henne.
Vilket kan kontrasteras mot känslan jag hade för några veckor sen när jag såg en bild av henne. Och föll i ett djupt hål av nostalgi och saknad efter den närhet jag kände till henne. Jag insöp känslan av att vara en annan människa nära, och detta fyllde mig med en saknad. Inte till henne förvisso. Men till känslan av att vara någon nära.
Idag, träffar jag hon som är snyggare än sitt foto. Hon som är allt jag någonsin önskat mig, intelligent (smartare än mig) och godhjärtad tycks det mig.
Och det faktum att jag träffat denna nya, gör att när jag blickar tillbaks på den gamla, så ser jag en grotesk skillnad i prestation i anskaffning av partner som det innebär om jag skulle få till det med den nya. Jag hoppas verkligen att jag får behålla henne. Men det känns ärligt talat som att hoppas på för mycket. Faktum är att det är lite av ett orosmoment, en irritation i förhållandet, att jag ständigt känner att hon inte kan ha skäl att vilja vara med mig. Det är det enda som får mig att tvivla på henne.
Tunnelbaneuppgång på södermalm. Rödhårig djurrättstyp på 28 årig tjej som tittar på mig. Jag tittar i ungefär en sekund tillbaks och därefter vänder blicken framåt igen. Tänker: varför tittar jag bort, varför visar jag ointresse när det egentligen inte är fallet? Svarar: därför att annars gör hon det. Det gör de alltid, så det är lika bra att föregripa det.
Men tänk om hon var undantaget, någon som inte räcker ut en hand bara för att dra undan den ögonblicket då jag sträcker mig efter den? Finns inget sätt att ta reda på sånt. Jag har redan beslutat mig för att inte sträcka mig efter fler händer. Det får gå som det går.
Jag vet att jag har fel inställning.
En en hel del är nytt nu. Men inte riktigt något som räknar. Eller jo. Min nya lägenhet kanske räknas. Vi får se.
En ny kvinna. Men mer korrekt, en ny flykt från ensamhetens brännande kyla. Hon är inte rätt för mig. Och ångesten som denna vetskap för med sig kommer sakta men säkert gnagandes.
Jag vill inte leka med någons känslor. Men jag gör det. Hon sa att hon är kär i mig. Vi hade sex, kanske med lite mer känsla än tidigare, och därefter sa hon två gånger att hon var kär i mig. Båda gångerna svarade jag med tystnad.
Jag borde låta henne veta att vi inte är rätt för varandra. Anledningen till att jag inte gör det är att jag är så jävla rädd för ensamheten. Den paniska rädsla som infinner sig har drivit mig till henne.
Ett annat problem är att jag vill ha barn. Men jag vill också att inte ha barn med en kvinna som inte är rätt för mig. Hon som jag är med vill ha barn. Och jag har tänkt tanken att ha barn med henne. Men preferens nummer två är nog lite för stark just nu.
Har jag skrivit dessa saker tidigare? Har jag redan varit i exakt denna situation? Det känns så. Det känns ofta som att jag är lite senil. Som att allt flyter ihop. Jag tappar greppet om min värld. Som att jag levt så lång tid att saker börjar gå i cykler och jag glömmer vilken cykel jag är i nu.
Jag har varit uppfylld av meningslöshet de senaste dagarna. Jag har sett avgrunden bortom stupet igen, men jag har inte ryggat tillbaka. Jag har stått stilla och tänkt: hur kan jag lossa dessa säkerhetslinor som dödsrädslan innebär. Hur kan jag ge mig hän åt denna lösningarnas lösning.
Det verkar inte som jag kommer att få det jag vill ha. Jag är 31 år, och om jag får leva så verkar det som jag inte kommer att få det jag vill ha.
Det finns en enda person jag längtar efter just nu. Det är min bästa vän, som jag övergav och som övergav mig. Jag vet inte riktigt varför, men han är den ende jag längtar efter just nu.
Jag lyssnar inte på så mycket svensk musik. Jag lyssnar ungefär på så mycket svensk musik så att det blir proportionerligt mot mängden existerande svensk musik i förhållande till all annan. Visst finns det några bra svenska artister värda att lyssna på, men de är inte så väldigt många i förhållande till det internationella utbudet. Jag tänker på detta när jag lyssnar på Ann Heberleins sommarprat och hittills enbart hört svenska musiker.
Jag vill tro att detta beror på att jag är öppensinnad. På att jag inte är partisk, trångsynt. Men ärligt talat tror jag lika gärna att det kan bero på att jag har nån sorts svenskhetskomplex. Att i strävan att efter att söka mig bort, disassociera mig från det svenska, lite som den coola tonåringen i en landsortsskola som dissar allt som inte är från stockholm och därmed blir blind för vad som är värt att uppskatta på hemmaplan.
Fast jag vet inte, ett liknande förhållande återspeglar sig kanske i moralen. Jag uppfattar mig lite mer opartisk när det gäller mina moraliska ställningstaganden. Jag är inte mycket för nations-/ras-/artspecifika värderingar. Fast detta kanske inte är jämförbart med musikresonemanget.
Detta var en väldigt spontan tanke. Sannolikt inget jag kommer hålla med om nästa gång jag läser detta.
När man trängs i en folkmängd, och en turist oavsiktligt trampar en på foten,
och vänder sig om med ett vänligt leende och håller upp en hand i en ursäktande gest,
och då jag vill besvara detta leende med ett leende som visar att det inte gör något,
men då mitt tillstånd sen tidigare befinner sig många trappsteg ner från hans vänlighet,
och att denna hastiga interaktion inte ger mig tid att ta mig upp alla dessa trappsteg,
då ett genuint leende från min sida är förknippat med en ogenomförbar mental prestation,
då kan man konstatera att jag inte är på topp.
Tycker du att du är kräsen?
Njut av denna lyx. Men tro inte att du är immun mot desperationen. Alla fruktar samma sak.
Tid har passerat. Jag avstod från den andra, det skulle inte ha fungerat. Någon genuin gemenskap tror jag inte skulle ha uppstått emellan oss. Kanske kände hon detsamma, för det var tyst från hennes håll med.
Den första, som jag upplevde mer intim koppling med finns fortfarande nånstans. Faktum är att jag sprang på henne för 30 minuter sen på stan. Men vi har inte hörts på ett tag. Jag har signalerat ganska klart att jag bara vill vara vänner. Jag såg en smärtsam besvikelse i hennes ansiktsutryck i den stunden. Det gjorde mig lite ledsen. Jag önskar jag känt annorlunda. Hon är så bra.
Det andra väsentliga som hänt är att jag gjort ytterligare en vända med huvudvärksnoja, eller vad man nu ska kalla det för. Trots att CT inte visade på något första gången kom huvudvärken tillbaks, i värre from och ville inte ge sig, vaknade nattetid och morgon med olidlig huvudvärk, och det var trots allt inte så konstigt att jag blev nojig tror jag. Hursomhelst har det inneburit ett aktubesök, en LP och ytterligare en CT. Läkarna kunde inte hitta något, och gradvis har det blivit bättre. Jag känner mig hyfsat lugn nu.
Det sista som hänt är ytterligare ett avslag på kärleksfronten. Jag tyckte om henne, L, men hon hörde inte av sig. Jag har förvisso inte heller hört av mig sen sist, men eftersom jag var den som tog alla initiativ innan ville jag att hon skulle göra det nu. Det är tragiskt om det är så att hon vill att jag ska ta kontakt, men dessvärre har jag blivit så försvagad att jag inte mäktar med ännu ett explicit avvisande. Då låter jag det hellre tystna på detta sätt.
Fest. Alkohol. Musik. Hon. Jag. Taxi. Hemma. Mer vin. Mer musik. Kroppar.
Jag vaknar upp med lust att röra henne, kyssa henne. Jag rör hennes hår. Jag lägger mitt ansikte mot hennes. Delar luften med henne. Vår luft.
Hon verkar inte tycka om våra läppars närhet lika mycket som jag. Nåväl, kan väl vara bra. Blir mindre komplicerat då antar jag.
Vi ligger i min säng, jag trivs. Det är söndag, förmiddag? Hon pratar mycket. Jag pratar lite. Jag tycker om det. Somnar om.
Ljuden från gatan förändrade. Det är sen eftermiddag och vår tid tillsammans närmar sig sitt slut. Vi tar oss up från sängen. Hon klär på sig. Jag rör mig lite nervöst i lägenheten medan hon förbereder sin avfärd. Jag är osäker på om jag vill föreslå ett framtida återförenande. Hon står vid dörren. Ger mig en kram. Jag ser henne röra sig ner mot utgången. Vi säger något. Ett leende med någon annan komponent, en insinuation? Ett inbjudande? Ett förlåt?
“Hej då.”
Inga telefonnummer bytta. Bra så. Tror jag.
Måndag kväll. Telefon ringer. Inquiring minds wants to know what happened. Signaler har förmedlats. Hon undrar. I min bakgrund ljuder Burials mörka toner som hon introducerade till mig. Musik som ganska exakt illustrar min sinnesstämning. Jag svarar undvikande. Vad jag vill? Mina avsikter undflyr mig.
Som om min egen velighet, min förbannelse, inte vore tillräcklig kompliceras jag av den andra. Hon med den stadiga blicken. Hon som jag på kvällen av samma söndag stod och höll om i en vackert snötäckt tantolund. Punktmarkerade av en gatulykta kysstes vi några minuter under mer fysisk lust än vad både jag och den första upplevde under hela föregående natten.
I och för sig var den första och jag mer intima, kroppsligt och mentalt. Men lusten, wtf, kåtheten infann sig inte riktigt hos någon av oss tror jag. Den andra, borde jag på papperet mentalt vara mycket närmare. Men attraktion funkar inte som på papperet. Jag saknar den första mer.
Trots detta tror jag att jag väljer den andra.
Just ute ur duschen. Precis kommit tillbaks från en joggingtur. Äter en siciliansk canolli och tar en kopp te. Just nu känns livet jävligt gott. Den huvudsakliga anledningen till det är förstås att läkaren ringde idag och meddelade att man inte sett några konstigheter på CT-röntgen man gjort. Och ta mig fan om det inte känns som om huvudvärken släppt lite just nu. (Fast det kan ju vara effekten av joggingen eller nåt annat, än känns det för tidigt att dra några slutsatser.)
Hursomhelst, det känns jävligt, jävligt nice just nu. Ett välbefinnande jag bara upplevt några ggr i mitt liv, och jag kan bara åminna mig att det varit i liknande situationer. D.v.s. att jag trott att jag varit allvarligt sjuk, men så har jag fått beskedet att jag inte är det.
Det är väl inte så jävla konstigt i och för sig: Jag har de senaste veckorna legat om kvällarna och förberett mig på ett besked om att jag ska ha en hjärntumör eller liknande. Att jag ska vara döende. Jag har på allvar trott att detta kunnat vara fallet. D.v.s. jag har gått från leka med tanken och tycka lite synd om mig själv, till att verkligen tro att det är sannolik situation. Jag har avfärdat i princip allt som jag sysslar med i vanliga fall som meningslösa aktiviteter, alla uttrycksformer, alla tidsfördriv, har bleknat bredvid prospektet att jag ska vara döende. Att jag har en kort tid kvar i världen, och sen är det slut. Allt. Precis allt. Inget minne, inga återblickar, inga relationer, inga reflektioner ingenting. Bara slut. Och ändå är jag säker på att jag inte kommit nära nog för att verkligen veta hur det skulle kännas. Men jag har under dessa dagar kunnat ana.
Och nu detta. Detta lyckorus. Otroligt skönt. Så jävla synd bara att man inte kan vara så här lycklig i vanliga fall. Varför måste man genomleva ett sånt mörker för att kunna bli så här glad? Sånt är livet antar jag. Livet!
När jag släcker den sista lampan, den som står närmast sängen, överraskas jag av mörkrets innebörd. Osäkerheten. Vad var nyss? Var är världen?
Alla distraktioner är borta. Kvar är bara de avgrundsdjupa frågorna och rädslorna. Mörket bär fram sanningen. Den berättar att jag är ensam.
“När jag kom till sjukhuset öppnade imamen ögonen och tittade på mig. Så riktade han blicken mot himlen. Sen slöt han ögonen. Det var hans sista stund i livet.”
Idag: Går drottninggatan hem . Bakom mig två unga söta tjejer. Kanske var de på väg till Café La Rose, den typen. Pratig blattesnubbe stannar upp framför dem och börjar limma. Jag sneglar snabbt bakåt av nyfikenhet men inte tillräckligt nyfiken för att ändra min hastighet eller vända mig om. Jag tänker: kanske får han ett par leenden tillbaks, kanske besvärade miner. Jag tänker att jag avvundas honom med vilken lätthet han initierar sociala interaktioner. Jag tänker att jag avvundas honom inte alla de avvisanden han sannolikt utsatts för. Jag undrar vem som är ensammast, han eller jag. Jag gissar trots allt på jag.
Jag var på dejt igår. Igen. Bajs. Igen.
Huvudvärken håller i sig än. Fast inte med samma styrka. Jag har börjat våga hoppas att jag inte är döende. Men jag är ändå orolig. Ska till läkaren igen nästa vecka.
Det råder en skarp kontrast mellan mina tillstånd vid kväll och sängående och de dagtida.
Igår natt när jag låg och skulle sova genomfylldes mina tankar av dödsångest, ensamhetsskräck och tomhetskänslor. Idag har det varit vackert väder ute, och jag har promenerat omkring, varit på moderna museet. Fotograferat. Och jag måste säga att det har varit väldigt behagligt.
Fortfarande har jag en gnagande känsla som lurar bakom kulisserna. Närd fövisso av en aning huvudvärk som akompanjerat mig den senast veckan.
Angående huvudvärken. Jag vill notera här att jag haft (ytterligare) en episod av föreställningar om att jag är döende. Denna gång p.g.a. av en kväll av synbortfall och en annorlunda variant av huvudvärk. Så denna gång har jag trott att jag har en hjärntumör eller hjärnblödning typ. Gick till läkaren och hon sa att det lät som en typisk migränepisod. Vilket var jävligt skönt. Men det hade varit ännu skönare om huvudvärken försvunnit helt efter det. Men det har ändå blivit bättre så jag hoppas att det inte är något allvarligt. Det är inte kul att tro att man är döende. Väldigt ångestladdat. Inte romantiskt på något sätt.
Jag har märkt att jag när jag inte är fylld av rädslor har en förmåga att romantisera mitt angreppssätt av min egen död. Jag leker med metafysiska perspektiv kring jagets illusoriska existens, döden som en befriare och andra lindrande aspekter. Men när jag på allvar står där. Då är det inte ett dugg romantiskt. Då finns bara en rå äcklig ångest. Och all energi går åt att kämpa mot paniken och en önskan att jag inte ska vara på väg att dö. Jag antar att det finns sanning i båda tillstånden.
Jag skriver om denna episod dels så att jag nästa år (om jag lever) kan se om det finns ett mönster av att jag mår dåligt under denna del på året. Jag har nämligen för mig att jag hade liknande ångestar så här års förut.
Borde verkligen sluta älta detta ämne, men….
Det slog mig just. Detta är första gången jag blir dumpad av någon jag haft sex med. Ofrivilligt dumpad i alla fall. Tror inte att det gör det värre i och för sig. Fast det skulle säkert ha gjort det värre om jag hade varit kär i henne.
Igår lekte jag med tanken på att hon kunde ha blivit gravid. Vi hade ju oskyddat sex hela tiden. Jag tänkte, kanske borde jag varit mindre försiktig? …haha, sjukt eller hur? Ja, det är fel, och ja jag skulle förmodligen ångrat något sånt. Men det är intressant vilka tankar går genom huvudet på en man som en gång för länge sen ärligt sagt sig ha tänkt göra en vasectomi (eller hur det nu stavas) för att undvika barn, och det var när jag trodde dessa var irreversibla. Biologisk klocka? Nej jag tror faktiskt inte det, tror det är en social grej, fast inte desto mindre reell.
Kafé Edenborg 2008 02 01
“Jag blir inte kär i dig”. Meningen har nu ekat i mitt huvud i 3 dagar. Varje gånge den studsar mellan väggarna förvrängs den en aning. Den går från att vara en vänskaplig upplysning (det tror jag att den var i alla fall) som varsamt överräckes till att bli en anklagelse som kastas mot mig som en tung sten.
Hennes ångerfulla och ledsna uttryck omtolkas till domarens tillfälligt bekymrade ansikte då hon levererar den oundvikliga domen.
Detta hände idag
Vi har just avslutat lunchen. Pratat klart om ditten och datten. 5 sekunders tryckande tystnad. Sen tar hon till orda.
“Det är väldigt svårt att säga det här…”
(åh nej)
“…jag tycker väldigt mycket om dig…”
(jesus christ)
“…men jag blir inte kär i dig…”
(…)
Därefter, diverse försök till tröstande formuleringar i stil med: jag önskar att jag blev kär i dig, du är så intressant etc. etc.
Jag har just blivit dumpad.
Jag var inte heller kär i henne. Men jag trivdes med henne. Jag hade kul med henne. Och det kändes bra.
Denna dumpning resulterar inte i ett krossat hjärta. Men kanske något ännu värre. Nämligen ytterligare ett hugg i en vittrande självkänsla.
Det fanns en tid, för länge sen, då jag hade en bild av mig själv som en intressant, intelligent, och aningen attraktiv person.
Idag känner jag mig totalt ointressant. Jag förstår att hon inte blir kär i mig. Det finns ju inget att bli kär i. Jag känner mig lite som Raymond Fosca i Ingen är odödlig. Med den avgörande skillnaden att jag istället för likgiltighet känner en panikartad rädsla inför ensamheten.
Det fanns en tid då jag trodde att jag var typen som dumpade snarare än blev dumpad. Då jag i någon fåfäng dumhet föreställde mig (även om jag egentligen visste att det inte var så) att det skulle vara bättre att bli dumpad för då behövde man inte ha det dåliga samvetet.
Idag har jag blivit den som från den första gemensamma stunden med en kvinna går med rädslan om att bli lämnad.
Hur kunde det bli såhär?
så många människor omkring mig som jag älskar. Avundas deras rikedom, deras substans, hur de fyller sina liv med konkreta känslor och tankar, som tydligt definierar deras karaktär.
Jag känner mig inte så.
Jag ser ner på detta konkretiserande av ens person. Ja jag beundrar dem och ser ner på dem. Det är så begränsande att vara så konkret, samtidigt som det är det tydligaste uttrycket för att vara levande.
Själv känner jag mig som en genomskinlig glaskropp. Som vägrar inta en bestämd karaktär. Filtrerar allt ljus och förvränger det en aning. Men anammar det inte.
Någon gång innan kl 08:00 vaknar jag av att hon ligger vaken bredvid mig och drar i mitt täcke. Hon: “Kan jag få låna lite täcke?”
Jag: “Fryser du? det finns ett överkast här”
Jag reser mig upp och plockar ner överkastet och lägger över henne. Jag anar en avmätt besvikelse i hennes “Ok” när jag föreslår denna lösning men är för inriktad på att få gå tillbaks till sömn för att fokusera på det.
Jag försöker somna om, men efter en stund så väcker hon mig igen, denna gång inte med en fråga, utan med en direkt uppmaning att jag ska hålla om henne.
Jag: “Jag sa ju att jag hade svårt att sova sådär… tycker du inte att jag ska sova?”
Hon: “Tycker DU att du ska sova?”
Jag känner inte för att svara henne nu, blir irriterad, men har samtidigt skuldkänslor vilket förmodligen är anledningen till att jag låter henne få som hon vill och håller om henne.
Jag tror vi ligger så en stund. Jag gör inga övriga ansträngningar till att visa ömhet. Vid nåt tillfälle kanske jag även drar mig undan igen.
Jag märker på nåt sätt att hon är besviken. Jag känner inte det minsta för att motverka detta. Efter en stund säger hon att hon nog ska åka hem. Jag frågar om hon vill ha frukost, etc. Hon avböjer. Och jag känner framför allt en lättnad av att hon går.
Vi har haft sex natten innan. Hon har förklarat för mig att hon varit intresserad av mer än sex. Jag borde ha förstått det. Rättning: jag har nog förstått det, men samtidigt har jag trott att hon insett att jag inte varit intresserad av något förhållande.
Faktum är att jag känner en viss irritation (för att inte använda ett grövre ord) över att hon ens fiskar i prospektet stadigt förhållande med mig. Jag är så oerhört långt borta från att vilja vara tillsammans med henne på det sättet. Men jag inser att det är oerhört elakt att se det så. Ingen kan klandra henne för att söka tryggheten i ett förhållande. Hon behöver det säkerligen.
Ja det är fel av mig att ha sex med henne om jag anar att hon är ute efter mer. Jag är skyldig, punkt. Vill dock poängtera, jag har inte på något sätt uppmanat henne att komma till mig. Hon bokstavligen bjöd sig själv hem till mig på middag.
Anyway, som vanligt hänger ångesten över mig efter att jag haft sex med en människa jag inte känner något djupare för. Men denna gång utgörs ångestgrunden av en rädsla över att hon ska ha blivit gravid. Vi hade sex två ggr. Första ggn hade jag kondom, andra inte. Dock så drog jag, såvitt jag kan bedöma ut, innan jag kom. Men det är ju ingen garanti. Och fanihelvete, det skulle sånt sjukt jävla mörker om hon skulle bli gravid, för jag har dessvärre inte högre tankar om henne än att jag rättså säker på att hon skulle behålla barnet mot min vilja. Hon känns som arketypen av en tjej som skulle behålla ett barn mot mannens vilja.
I andra hand utgörs ångesten av rädsla av att ha blivit smittad med ngt.
Jag satt mitt emot dig. Men du blickade hela tiden ut snett bakom min vänstra sida. Jag såg inte bara ointresse, jag anade även en ångest i dina ögon. En uppgivenhet.
Jag tyckte om dig. Att du inte vill ha mig gör mig ledsen, men jag klarar mig. Eller så gör jag det inte, men hursomhelst är det inte din oro.
Jag vet inte om du känner ensamhet. Du skrev att du ville vakna upp bredvid någon och inte känna ångest. Jag känner på samma sätt, även om min ångest är starkare när jag går och lägger mig ensam.
Jag hoppas du inte förblir ensam länge. Jag hoppas att du tar nya tag och inte låter detta nederlag färga dina utsikter.
Träffade en kvinna ikväll. Käkade moules, eller hur det stavas.
En mycket älskvärd kvinna var hon. Oerhört down to earth. Intelligent. Sund. Mogen, mognare än mig förmodligen. Utseendemässigt ingen pangbrud, men ändå vacker. Goda genuina moraliska värderingar. Ja, det är svårt att hitta något dåligt. Förutom i det viktigaste dåra: hon verkar inte vara intresserad av mig.
Kunde inte gå raka vägen hem. Jag kände att jag kunde bara inte gå raka vägen hem med denna nederlagets ångest.
Tog ett varv förbi kungsan, lånade toan på Berns. Där stod en snobbig tysk och pratade med någon som kunde varit hans kvinna över mobilen. På väg ut, ettt gäng berusade blonda tjejer med någon småstadsdialekt som sa hej.
Fortsatte genom biblioteksgatan, förbi East. Folk tittar på mig, främst tjejer. Ibland undrar jag varför. Tycker de jag är snygg eller ser jag konstig ut? Att döma av mina resultat med kvinnor det senare. Upp via David bagares.
Hela tiden har jag låten Chicago av Sufjan Stevens i huvudet.
Jag vill gråta just nu. Men det är så tomt inuti att jag inte ens kan producera tårar.
Jag är ensam. Jag har lärt mig leva med ensamheten ofta och länge. Men den tär, det gör den. Jag har inget kluster av vänner som jag kan gråta ut hos. Jag har inte ens en sådan vän. Jag har min familj, men antingen så får de bara mig att känna mig ännu svagare, eller så ser de inte mig. Så ja, jag är ensam.
Just nu är det väldigt svart. Just nu är det en sån tid där jag befinner mig väldigt långt bort, i en mörk tom ekande labyrint. Det är svårt att hitta hit när det är ljust i mitt liv. Men just nu är det mörkt, och jag hittar inte ut.
Önskar jag hade en tablett jag kunde ta som bara skulle stänga av allt. Jag vill inte släcka ner datorn. Jag vill inte gå och lägga mig. För då är det bara jag och mörkret.
Jag borde väl anstänga mig för att vända det här. Men varför då? Jag ser inte riktigt varför. Skulle inte de människor vars välbefinnande är beroende av min existens finnas skulle jag ha svårt att motivera en fortsatt närvaro.
Vaknade inatt av att jag hade ont nånstans. Och när jag somnade igen, eller om det nu var innan jag vaknade, så drömde jag att jag tog min kropp och lämnade in den på service. Eller närmare bestämt så tror jag det var min hud jag drog av mig som ett klädesplagg och lämnade in.
Känns ju hyfsat symboliskt. Jag tror att det är ganska förknippat med alla prylar jag köpt för en massa pengar på sistone. Dyra prylar som gett mig mer stress än välbefinnande. Jag har varit tvungen att lämna tillbaks dem för service därav kopplingen. Men på ett djupare plan så tror jag det handlar om att jag känner ett obehag över hur sakerna äger mig. Att när de strular, är det jag som går sönder. Att de är en del av mig. Det är äckligt.
Det har gått alledeles för många timmar sen jag vaknade för att det ska vara särskilt meningsfullt att skriva ner drömmen, men nån koppling kanske finns kvar.
Jag hade fått barn. Innan det, jag var ute på krogen, själv, drack en drink. Begav mig från stället, promenerade, det var plötsligt dag, soligt och varmt, och jag befann mig på en sandstrand. Där träffar jag D, som solar med 3-4 snygga bimbotjejer som han ska eller har fotat. Jag varken känner mig inbjuden till att eller vill stanna så jag fortsätter hem.
Det är där nånstans jag står i begrepp att bli pappa. Med den blonda som mamma. Men vår relation brister lika mycket i värme i drömmen som den gör i verkligheten, och hon har inte talat om för mig att hon åkt till sjukhuset för att föda. När jag är på sjukhuset är barnet fött. En pojke. Jag känner skam, sorg, skuld, ilska över att jag inte var där han föddes. Men jag får hålla honom. Men hon är inte där. Antingen har hon åkt hem eller så är hon på någon annan avdelning.
Ett av besluten jag får ta är huruvida barnet ska bli omskuret eller ej, jag får för mig att det är bäst att han blir det.
Känslorna är väldigt blandade. Jag upplever en overklighetskänsla blandat med kärlek för barnet och rädsla över det oåterkalleliga i situationen.
Skriver snabbt nu så att jag inte tappar det jag tänkte på. Det är något jag tänkt på förut men inte kommit mig för att pränta ner.
En jobbig insikt jag kommit till är den om ytliga, och i mitt tycke ointressanta människors faktiska nytta här på planeten. En insikt som går på tvären mot min ungdoms tankegångar.
Jag brukade kunna föra självsäkra resonemang om min egen och bekantas förträfflighet kopplad till ett filosofiskt intresse (<- tveksam beskrivning), och ställa den i skarp kontrast till alla som saknade ett intresse över mer komplexa aspekter av världen.
Men jag vacklar för att inte säga rasar i denna uppfattning över dessa människors värde.
Jag inser nämligen att många av dessa ytliga individer, är väldigt duktiga människor, och tillför väldigt mycket gott.
Skälen till varför de arbetar för detta goda är grumliga. Jag gissar på att det är något sorts automatläge, en instinkt, ett driv, som får dem vilja vara delaktiga i något, att vara produktiva.
Samtidigt kan jag inte låta bli att betrakta dem som mindre mänskliga, och mer djurlika. Jag inser att det låter närmast fascistiskt, och jag vet ärligt talat inte om jag kan undvika den klassificeringen. Men kanske är det ändå förmildrande att jag själv inte anser mig vara immun mot att associeras till detta djurlika. Jag förutsätter att det finns djupare mer intressanta människor som med rätta betraktar mig som ytlig, ointressant, och mer djurlik än dem.
Vilka är dessa ointressant människor?
Jag tänker oundvikligen på en del individer jag träffat på i arbestlivet. En framgångsrik chef till mig t.ex. spenderar sin tid med att läsa skräplitteratur, se på skräpfilmer, mejla sexistiska/homofobiska historier och youtube-klipp etc till folk på jobbet (obs: inte för att han är en osympatisk mansgris, utan enbart för att han inte begriper bättre). Här ska väl märkas, jag tycker inte illa om denna individ. Tycker nästan bra om honom och önskar inte honom något ont. Men han är så totalt ointressant som människa. Hans frånvaro av ifrågasättande och det slappa inmundigande av allt lättsmält som placeras framför honom. …jag vet inte om jag blir deprimerad eller rädd, eller vad jag blir.
Det finns så många sådana människor. Den mörkhåriga är lite åt det hållet hon med. Fast inte lika illa. (Varför jag åtrår henne i så fall? …oj det är en annan diskussion)
Men samtidigt som jag klart känner detta, vad ska man kalla det? Förakt är för aktivt, jag är mer likgiltig. Men klart något nedvärderande från min sida gentemot dem. Jo men som jag var inne på tidigare: Jag betraktar dem lite som lägre stående som djur, dvs, jag hatar dem inte, jag är mer likgiltig, önskar dem inget ont men vill helst bara slippa befatta mig med dem.
Men, denna nedvärderande inställning kommer ju då i konflikt med min insikt om att dessa människor behövs. De inte bara behövs, de kanske till och med bidrar med mycket mer gott än vad jag gör. De kanske utgör en förutsättning för mänsklighetens välbefinnande på ett sätt som “intressanta” insiktsfulla människor inte alls utgör.
Tillägg: Nej jag menar inte att det ena utesluter det andra.
Merde!
Varför kan jag inte vara nöjd?
Jag dejtar den blonda. Sen träffar jag den mörkhåriga. Med vilken jag kommunicerar ett tag. Sen träffas vi igen. Så blir jag besatt av henne! Vilket dessutom förmodligen är dumt, för vi är nog så pass annorlunda att vi inte skulle passa ihop.
Men i alla fall, resultatet blir att jag mest är frustrerad av att jag inte får henne, den mörkhåriga, och intresset för den blonda minskar rejält. Varje gång hon smsar blir jag mest irriterad över att det inte är den mörkhåriga. Och det känns som att irritationen blöder över till min uppfattning av henne, vilket ju är dumt dumt dumt. Innan jag träffade den mörkhåriga hade jag siktet inställt på den blonda. Nu när jag tvingas inse att det inte blir ngt med den mörkhåriga så har jag svårt att uppbåda något intresse för den blonda.
Bajs!
Hon
Elegant. Stark. Snygg. Vältalig. Dominant. Mörkhårig. Gott hjärta. Framgångsrik i karriären. Intelligent men anti-intellektuell.
Dejten
Vi åt middag på ett avslappnat ställe på söder. Vi gick vidare till en lite mindre avslappnad men godkänd högt belägen bar.
Konversationen flöt på, båda skrattade.
Men
Flera “no-no:s” uppfyllda. Exempel: “Jag lyssnar på musik som är bra, typ sånt som spelas på radio”. Men när hon säger det så blir det inte som det blir när de flesta andra som säger så säger det. Jag kan ha överseende med det för hon väljer aktivt att bli tillhandahållen musik från radio eftersom hon fokuserar på annat vilket gör att hon inte får tid över för ett engagerat musikintresse. Det blir inte samma tecken på passivitet och viljelöshet som det kan bli hos andra.
Trots dessa no-no:s händer nåt inom mig när jag träffar henne. Jag känner åtrå. Men något skrämmer mig. Jag känner definititv inte samma kontroll som jag känt med andra kvinnor jag träffat. Jag är inte den dominerande. Jag lär mig definitivt något om min självkänsla av att träffa henne. Att den sorgligt nog tycks vila på min förmåga att känna mig stark i förhållande till henne.
Jag sov inte så bra. Jag drömde om henne hela natten. Hon fyllde mig med sin intesitet, sin styrka. Och jag kan fortfarande inte kliva ur detta märkliga tillstånd. Det är inte förälskelse. Jag skulle snarast kalla det en oro.
Jag känner igen detta tillstånd från när det tog slut med det stora förhållandet. Ett oroligt klot i mellangärdet som gjorde att man inte kunde slappna av, inte hänge sig åt en film, en konversation, ständigt en aningen förhöjd adrenalinnivå och puls.
Ja jag åtrår henne, och lika intensivt, eller snarare än mer intensivt, fruktar jag att bli avvisad.
so what, we die, we awake. we crucify. we can never go to rest. but if we do, what will we do. what song will play. there’s a field in the desert. had we been further off, i f we had gone letting go. offending characters may seem twice, twice happy. done in the way of gun. friends. guns. do we know? are we here? will we further. go further. go apart. away? has he gone? he knows not. do you? the black haired girl? do you know me? will you know me? or is the bus taking you over the water? coming off the main land. i drift into old times, philosophical times. floating on clouds of thoughts. buzzing beautiful words. not genius, but beautiful, warm words. surrounding me. i wish the clothes on my body felt as warm. i wish my smile was still as sincere. that there still was a future ahead of me, open with possibilities. Not now so, we will try to get closer to eachother, I don’t see that happening. We want to? We try. If we get the chance we try. But it’s all vanity.
I don’t deny, there might be a future. Or I might float onto new existences. But no, yes, maybe something here still can happen. But then, I lost her. I lost them. The real ones. Me being one of them. I lost me, now I dont know. I do things, vain things. Accomplishments, but hurt myself on the way. Loosing grip of what matters. Classic. Old people might not be wiser at all, rather the opposite. But what do I know, maybe there’s wisdom hidden. But no, I think children…
Death, wether it’s prenatal or post mortem, is higher.
År ca: 1990.
Musik: Pat Metheny.
Plats: Huddinge
Gräddvit heltäckningsmatta. Avsaknad av sliskig underhållning i detta hem, finns möjligen TV, men säkert inte mer än två kanaler. Förstärkaren står vid den bortre väggen, nålen på den gammalmodiga ljudmätaren rycker med musiken.
Det är vinter ute.
Jag sitter på golvet framför förstärkaren och lyssnar på den distinkta jazzmusiken. Förnimmelser av gammal teknik.
Har jag blivit förgiftad? Är hon i själva verket ute efter att ta död på mig? …Kanske tillsatte hon Orellanine i soppan? Kanske dör jag om ett par veckor.
Detta skulle innebära att hon inte alls delar mina värderingar på det sättet som jag trott efter våra långa diskussioner. Detta skulle innebära att hon är extremt intelligent och sannolikt psykopat. Med en förmåga att ligga steget före som vida överskrider min kapacitet. Detta skulle förklara min oförmåga att känna en koppling med hennes inre person.
Läskigt läskigt.
Vissa människors person syns så tydligt. Ta en människa som Liv Srömquist, som jag som mest sett på bild, jag läser hennes serier (“100 % fett” och “Einsteins fru”) och det känns som man sitter där och skrattar med henne, hennes personlighet verkligen lyser igenom i serierna. Sen finns det människor som S, eller den första M, som man kan spendera många intima timmar med utan att jag tycker mig riktigt kunna se dem.
Jag blev bjuden på middag igår av S. Pratade mycket som vi gjort varje gång vi setts (detta var 4e ggn tror jag). Kysstes en del. Under kvällens gång märker jag att det känns som jag har något sorts utslag på örsnibben. Och när jag går därifrån känner jag ngt i ansiktet, och när jag kommer hem ser jag att jag har knottror över hela ansiktet.
När jag somnar drömmer jag om henne, om att vi har sex, det är inte någon speciellt njutningsfull dröm, men inte heller obehaglig.
Utslagen är kvar. Möjligen aningen värre. Kan man vara allergisk mot en annan människa? Det verkar inte så enkelt att jag fått reaktioner där jag haft hudkontakt med henne, exempelvis bakom örat.
Jag dras med en känsla att hon inte är rätt för mig. Vilket är jobbigt för jag vill se om det funkar. Hon verkar intelligent, jag attraheras av henne. Samtidigt känner jag en barriär mellan henne och mig. Jag ser henne inte riktigt. Och kopplat till det är en känsla av att hon inte ens vill se mig.
Faktum är att hon är extremt passiv. Varje närmande initiativ jag tagit har hon hakat på, men inte en gång har hon tagit ett eget. Det känns lite olustigt.
En extremt ovetenskaplig och förmodligen felaktig teori som jag härbärgerat är att utslagen är ett avancerat uttryck från min biologi som säger till mig att detta inte är rätt partner för mig.
Läste just Jessica zandén & Cecilia Gyllenhammar, och Åsa Matsson.
Zandéns och Gyllenhammars inlägg var ganska märkligt och jag skulle verkligen inte kunna skriva under det. Men efter att ha läst replikerna och hört en del av diskussionen blir jag mer och mer sympatisk till deras budskap. (Vilket kanske är ett lite konstigt sätt att ta parti för någon.)
Jag såg Debatt där Cecilia Gyllenhammar lyckades få fram en och annan poäng, trots att Janne Josefssons tröttsamt låtsades inte förstå henne (eller så är han bara trög, efter ett antal Debatt med honom börjar jag luta åt det). Hon menade bl.a. att man bör åtskilja tyckandet om vad som är rätt och fel, från diskussionen om vårt faktiska agerande och dess orsaker.
Detta är något väldigt basalt, men på grund av laddningen i diskussionen väldigt svårt att prata om sansat.
Något som försvårar diskussionen är att man från likhetsfeministiskt håll avfärdar referenser till vårt beteende med att dessa beteenden inte är naturliga, och genast tar upp skällsordet biologism (som Åsa Mattson t.ex.). Men i och med detta gör man det enkelt för motståndaren att krossa sina argument: Man förnekar emfatiskt att dessa beteenden är biologiska/naturliga, som om det är avgörande för resonemanget och ger därmed det “naturliga”/biologiska en normativ legitimitet. D.v.s. man säger “dessa betéenden hos män eller kvinnor är inte ok eftersom de faktiskt inte är biologiska”. Detta är galet av minst två anledningar:
1) Dessa debattörer är inte biologer, de uttalar sig i ett område där andra är mer kompetenta.
Men framför allt:
2) Biologi kan aldrig vara utgångspunkten för moral. Om man kan härleda sociala fenomen ur biologin, evolutionen, så säger det ingenting om hur det bör vara.
Det finns mängder av hemskheter som har skett och fortfarande sker i naturens namn, av evolutionära orsaker, både hos djur och hos människor. Men det är uppenbart att dessa sakförhållanden inte utgör några riktlinjer för vad som är moraliskt rätt eller om vilket samhälle vi bör sträva efter. Däremot bör de utgöra ett enormt viktigt element i en samhällsdiskussion i hur vi ska förhålla oss till oss själva och varandra.
Tydligen en jobbintervjufråga någon fått.
Ja visst fan har jag ett mörker. Ett djupt sugande jävla svart hål till mörker i mitt bröst. Tillräckligt starkt att dränka en hel värld av ljus.
Och nu är sommaren slut. Nu omges vi av ett yttre mörker som väller in som svart tjära över vår kalla ödsliga håla till huvudstad.
Hur fan ska jag klara mig? Det finns ingenting att hålla fast vid.
La på luren för några minuter sen.
Sorg, ilska. De två saker jag känner mest just nu.
Sorg. Över att jag förmodligen kommer har förlorat en människa som jag känner mig närmare med än vad jag känt med någon annan kvinna som jag varit tillsammans med. Ju mer jag tänker på det ur det ljuset desto mer känns det som jag gör mitt livs misstag.
Men jag har gått igenom detta i mitt huvud hundratals gånger under hela helgen. Och gång på gång har jag kommit fram till den smärtsamma slutsatsen: Det kan inte vara rätt att fortsätta med henne.
Jag har inte de känslorna som krävs. Om jag hade det skulle jag inte förrått henne i hemlighet.
Ilska. Riktat mot mig, över att jag är så värdelös. Att jag gör så här mot en annan människa. Mot en så jävla bra människa dessutom. Fan.
Ångest, tur att den finns. Jag skulle nog vara en mycket sämre människa utan den. Men ibland vill man såklart stänga av den.
Just nu är jag i dess våld igen. Orsaken är att jag insett att jag verkligen bör avsluta med M.
Men jag tycker så mycket om henne. Och hon är en genuint bra människa. Och vi har så sjukt mycket gemensamt. Ja, ärligt talat så tror jag inte jag haft en tjej som jag haft så mycket gemensamt med tankemässigt. Utan tvivel så skulle det absolut bästa vara om jag blev kär i henne. Eller åtminstone utvecklade romantiska känslor gentemot henne. Då skulle det vara så jävla perfekt. Men det har inte hänt. Istället har jag tittat efter andra kvinnor. Och i hemlighet brutit kontraktet om monogami.
Så det är uppenbart så att jag inte bör dra in henne djupare än vad hon redan är i vårt förhållande. Jag mår redan dåligt över att jag låtit det gå så långt.
Jag är så dålig på sånt här.
Inte nog med att jag måste genomlida att såra en bra människa, På andra sidan väntar paniken över att vara ensam. Mörkret.
Jag får en bild av oss människor som svävandes omkring i ett stort rymdskepp i ett oändligt stort kallt universum. Vissa av oss flyter omkring utanför rymdskeppet och tittar in i skeppet genom de små fönstren där människor plockat av sina tunga astronautdräkter, de ler och umgås i ljuset, i värmen, tryggheten. Själv är jag en av dem som flyter omkring på utsidan. Jag försöker hitta en luftslussingång för att ta mig in. Emellanåt har jag hittat en ingång, som längst har jag tagit mig in i slussen, men inte lyckats lista ut koden för att ta mig in genom den slutliga dörren, utan jag har sugits ut igen i mörkret.
Nu har jag befunnit mig i en av slussarna ett bra tag. Men har insett att jag inte kommer att klara av att ta mig in genom den andra dörren. Och det återstår att trycka på exit-knappen igen för att sugas ut i den mörka oändligheten igen.
Igår natt hände det igen. Jag föll för det primitiva, patetiska behovet av sex. Eller av självbekräftelse snarare. Jag befann mig så fysiskt så nära en annan människa man kan göra, men direkt efter så kände jag framför allt en panikartad rädsla över hur ensamheten kommer krypandes. För vem vill vara med en sån som beter sig som jag nyss gjort? Vart kommer detta leda om inte till ensamhet?
Rädslan stiger och jag frågar mig själv, hur fan hanterar jag detta? Och jag kommer ihåg att jag gett mig själv instruktioner från tidigare tillstånd. Tilllstånd då jag känt mig starkare. Min inre storebror som aldrig är här samtidigt som jag, men som kan lämna instruktioner som jag kan plocka upp vid tillfälle. Instruktionen, metoden som ska hjälpa mig hantera denna rädsla utgår från en förändrad självbild. Istället för att se mig själv som en bräcklig individ i behov av kontakt med omvärlden. Jag slutar att se mig själv som en del av den omvärld jag ser omkring mig och släpper allt. Den bild jag får i huvudet är av mig ståendes vid ett stup inför en avgrund. Kanske är det avgrund åt alla håll. Jag är ensam, men jag är stark i det faktum att det inte finns någonstans att ta vägen. Det blåser en kall hård vind däruppe inför stupet. Jag kan vilken sekund som helst falla ner i avgrunden, men det gör inget. Jag har ändå inget val. Jag är alltet. Jag är inget. Jag är en del av Gud. Att vara rädd för ensamheten blir futtigt.
Det är en drastisk åtgärd att ställa sig själv inför prospektet döden, upplösandet av min existens. Men det är en metod som jag tror kan fungera. Om inte annat ger det någon sorts bortre gräns för hur illa det kan vara. Det blir en tröstande storebrorsröst som säger: hörru, vad som än händer, kan det inte bli värre än så.
Det är också ett steg till att hitta alternativa lösningar. För det blir på ngt sätt uppenbart att jag överdriver. Visst, ensamhet suger, men hallå, jag är en fungerande individ i landet Sverige. Inte fan behöver du ta till såna extrema åtgärder. Arbeta bort din ensamhet. Utnyttja denna ångest till att utföra nytta. Eller så här: om du nu är så extrem att du funderar på döden p.g.a. av din rädsla över att vara ensam, gör något gott innan du är där. Vårda relationer som du försummat av egoism. Det finns människor på andra sidan vattnet som skulle uppskatta att du kontaktade dem. Stora och små. Hjälp människor i behov i din närhet. Ta reda på vad du kan göra. Jag är inte rik, men jag är inte heller fattig, så nog fan kan jag göra nånting i alla fall.
Det är väl därnånstans jag är nu.
Utnyttja min ångest till kreativitet. Att hjälpa människor som en sista åtgärd. Jag är oärlig, jag är feg, jag är svag. Detta är sant. Men det är ingen ursäkt till att jag ska undlåta att åtminstone lyfta ett kapabelt finger innan jag gör ngt drastiskt.
(Nej, jag är inte på väg att ta mitt liv, tanken finns, men jag är för feg för det. Det fungerar mest som en metafor för mitt tillstånd. En jävligt relevant metafor.)
Jag vill ha en kvinna. En moder åt mina barn.
En intelligent kvinna. En vacker kvinna. En kvinna som vill ha barn.
Behöver inte vara den vackraste kvinna jag haft. Behöver inte vara den intelligentaste, men jag vill att hon är i topp 3 i båda kategorierna.
Skulle jag hitta henne skulle jag slå till direkt.
Det är svårt. Jag har hittils inte varit med den kvinna som jag vill ha barn med. Jag har trott att jag hittat henne. Men jag har haft fel.
Samtidigt undrar jag vart jag står i bland: Jag hade oskyddad sex med konstnärskvinnan. Jag kom i henne tror jag. Hon käkade inte p-piller. Ok, jag hoppas inte att hon blir gravid. Men, det finns en liten liten del av mig, djupt därinne som undrar: tänk om hon blir gravid, tänk om hon bestämmer sig för att behålla barnet. Skulle inte det vara lite trevligt?
C’mon meign, now You talkin’ crazy!
När jag kom hem inatt, efter en nattlig promenad i stockholm, så var det släckt hemma.
Tanken som slår mig: jag lämnade ju tänt i köket/hallen när jag gick. Jag gjorde så för att slippa tända när jag kom hem, eftersom det skulle orsaka en synbar förändring genom fönstren ut och därmed röja vilken lägenhet jag bodde i. Men det är alltså släckt när jag kommer hem. Tänker. Vad bör jag göra? Söker odramatiska förklaringar. Hittar inga. Står kvar i hallen. Lyssnar. Helt tyst i lgnheten. Skorna fortfarande på. Så ett ljud i golvet i sovrummet, inget som behöver betyda något, jag bor i ett gammalt hus. Men jag plockar upp en kniv ur knivstället, den minsta, den mest behändiga.
Jag står fortfarande i hallen med skorna på. Kniven i handen, känner på skaftet, kramar om, vilket håll ska man hålla den åt? Eggen upp eller ner? Ner tror jag. Det är tyst i lägenheten. Tänker: om det här inte är en sån där paranoid lek med mig själv där jag bara låtsas att någon tagit sig in, om det verkligen finns skäl att tro att något är fel, då är det jobbigt. Skulle vara skönt att hitta någon naturlig förklaring till att det var släckt. Var det verkligen tänt när jag gick? Ja, jag kommer ju ihåg att jag lämnade tänt just av den där anledningen. Ok, men gjorde jag inget mer sen? Släckte jag ändå per automatik utan att tänka på det. Inget minne av det.
Jag ser mig omkring. Försöker slappna av i sinnet, låta minnesintrycken komma till mig. Och så ser jag spisknapparna, en minnesbild lyser upp: en sista titt in i lägenheten just innan jag stänger dörren, för att säkerställa att jag stängt av spisen: mörker. Så var det ja! det var mörkt när jag tittade in. Jag var tvungen att använda mig av ljuset från trappuppgången för att se spisknapparna.
Dåså, ställ tillbaks kniven, relax mutherfucker.
Just nu. Upp till kamp. Fanny Risberg vacker. Men Ruth Vega Fernandez är het.
När jag träffar en tjej ute på krogen och blir intresserad och intalar mig att hon kan vara “the one” som med T. Vad är det jag ser egentligen?
Svar: En stabil partner, med livskraftiga anlag: fysiskt attraktiva drag, intelligens, ekonomisk kapacitet. Moralisk integritet? Ja förvisso det med. Men enbart det sistnämnde räcker inte.
Så vad är det för fel med det då? Det behövde väl inte vara något fel i det egentligen, men det är väl hur jag prioriterar som jag tycker är ganska ruttet. Jag lägger så oerhört stor vikt på det där med duglighet att det känns lite äckligt. Det känns som om jag skulle kunna välja någon för dennas instrumentella värden snarare än för vem hon verkligen är. And that ain’t right.
Tillbaks till den så kallade storstaden. Bajsstaden.
Whatever, jag i en grym svacka just nu. Supit i 5 dagar typ. Träffade en enda intressant tjej som jag nämnde tidigare. Spenderade extremt lång tid med att leta rätt på henne på facebook, hittade henne till slut. Men, med ett maximalt antiklimax. Eller om man ens ska kalla det för det, snarare maximalt jävla crescendo av besvikelse. Hon har pojkvän. Det första som möter mig är en otroligt romantisk solnedgångsbild av henne och hennes kille.
Ja det är en av orsakerna till att jag är nere just nu. Men en större orsak är förmodligen det faktum att jag trampade grymt jävla fel sista kvällen. Hade oskyddat sex med konstnärstjejen. Så jävla dumt att jag orkar inte ens förbanna mig själv över det.
Igår hade jag i ångesten bestämt mig för att jag skulle köra ärligt mot M och berätta. Och jag var inne på samma linje imorse, men så nämner jag det för D och han tycker att jag är dum. Han påpekar konsekvenserna av den ärligheten, och hur det förmodligen skulle påverka förhållandet för alltid.
Och efter det tror jag mig ha insett att han har rätt. Även om det är fucked up att jag ska ljuga. Jag måste verkligen vara noga med att ha skydd med M till att jag kan och har testat mig ordentligt. Jag har varit grisig så det räcker, jag vill fan inte ge henne ngn std. Men som sagt, det känns kanske som det minst felaktiga, att inte berätta. För jag undrar om det här med att vara ärligt ang. detta mer var ngt för mig än för henne. Något för mig att stilla min ångest. För när man tänker efter, så verkar det ju definitivt inte vara för förhållandets bästa om jag skulle berättar det.
Sen har jag väl en del ångest över att konstnärinnan ska vilja fortsätta ngt, vilket jag inte tror att jag vill. Hon var förvissa ganskan charmig, men vi var verkligen väldigt olika. Nej, då tror jag M är bättre.
Rent fysiologiskt så är väl en orsak också allt jävla drickande. Sånt brukar ju verkligen göra sitt till att inducera ett ångestmoln i min bröstkorg.
Jag tänkte tidigare idag på hur svag och fragil jag är. Jag är sjukt rädd för att vara ensam. Varför??? Inte bara rädd, helt jävla skräckslagen! Jag var väl inte det förut? Eller så var jag det. Eller så var jag bara ångestladdad när jag var själv, men kopplade inte det per automatik till ensamhet, och nu när jag vet att den typen av ångest inte infinner sig när jag lever med ngn så blir jag sjukt rädd för att inte ha ngn.
Ibland känns det som jag håller på att tappa greppet. For real.
Bahhh! Suttit här och stalker surfat som en jävla idiot. I vanliga fall tycker jag det är ovanligt lätt att hitta folk via internet. upplysning.se, och lite annat smått o gott brukar göra det mesta möjligt.
Men icke denna gång. Inte nu när den jag letar efter är en kvinnan jag pratade med i förrigår på stekigplace 5. Hon som jag kännde, yes sir, jag vill att du blir modern till mina barn. Typ. Okejrå, inte helt. Men hon var mer eller mindre perfekt. Enda detaljen jag kan tänka på är att hon gick iväg för att “dansa”. Jag har aldrig fattat människor som dansar för dansandets skull, när musiken suger. Men apart from that. Shit.
Varför jag inte grabbade the opp då? Därför jag är ett pucko. Jag tenderar att inte inse lägets allvar när jag är ute och påverkad. Hon gick iväg med sina kompisar, som verkade mindre roliga, och jag fick för mig att det rätta var att stanna kvar vid vårt bord, trots att hon frågade om jag ville följa med. Tänkte: “jag hookar senare”.
Men sen var hon borta. Och sen dess har jag inte kunnat släppa henne. Medan mitt resesällskap snackar sitt raggsnack, och att vi ska ut och hitta baz och grejer, så kan jag inte känna mig mindre motiverad för det allmänna raggandet. Inte när jag vet att hon finns där ute. …nej, jag är inte kär. Men det är när man träffar på såna människor som man inser att det finns hopp trots allt. Ett hopp som jag har väldigt lite av i detta tidevarv.
Dags att gå ut igen.
När jag stod i duschen hade jag en idé om hur det första inlägget skulle se ut. Jag skulle skriva nåt om rubriken, Avec le Temps. Nämna något om hur banalt det var att jag valde den titeln men att det var titeln för en av de grymmaste låtarna ever.
Men nej, jag har tappat känslan jag hade. Nu blir det mest ett meningslöst kringresonerande om ett meningslöst blogginlägg som existerar enbart med syftet att vara inlägg nummer 1. Bra, då har vi det avklarat. Ungefär som att förlora oskulden. Nåt som måste göras för att bereda plats åt de faktiskt njutbara tillfällena.
