När man trängs i en folkmängd, och en turist oavsiktligt trampar en på foten,
och vänder sig om med ett vänligt leende och håller upp en hand i en ursäktande gest,
och då jag vill besvara detta leende med ett leende som visar att det inte gör något,
men då mitt tillstånd sen tidigare befinner sig många trappsteg ner från hans vänlighet,
och att denna hastiga interaktion inte ger mig tid att ta mig upp alla dessa trappsteg,
då ett genuint leende från min sida är förknippat med en ogenomförbar mental prestation,
då kan man konstatera att jag inte är på topp.
Advertisement
