Jag lyssnar inte på så mycket svensk musik. Jag lyssnar ungefär på så mycket svensk musik så att det blir proportionerligt mot mängden existerande svensk musik i förhållande till all annan. Visst finns det några bra svenska artister värda att lyssna på, men de är inte så väldigt många i förhållande till det internationella utbudet. Jag tänker på detta när jag lyssnar på Ann Heberleins sommarprat och hittills enbart hört svenska musiker.
Jag vill tro att detta beror på att jag är öppensinnad. På att jag inte är partisk, trångsynt. Men ärligt talat tror jag lika gärna att det kan bero på att jag har nån sorts svenskhetskomplex. Att i strävan att efter att söka mig bort, disassociera mig från det svenska, lite som den coola tonåringen i en landsortsskola som dissar allt som inte är från stockholm och därmed blir blind för vad som är värt att uppskatta på hemmaplan.
Fast jag vet inte, ett liknande förhållande återspeglar sig kanske i moralen. Jag uppfattar mig lite mer opartisk när det gäller mina moraliska ställningstaganden. Jag är inte mycket för nations-/ras-/artspecifika värderingar. Fast detta kanske inte är jämförbart med musikresonemanget.
Detta var en väldigt spontan tanke. Sannolikt inget jag kommer hålla med om nästa gång jag läser detta.
