En en hel del är nytt nu. Men inte riktigt något som räknar. Eller jo. Min nya lägenhet kanske räknas. Vi får se.
En ny kvinna. Men mer korrekt, en ny flykt från ensamhetens brännande kyla. Hon är inte rätt för mig. Och ångesten som denna vetskap för med sig kommer sakta men säkert gnagandes.
Jag vill inte leka med någons känslor. Men jag gör det. Hon sa att hon är kär i mig. Vi hade sex, kanske med lite mer känsla än tidigare, och därefter sa hon två gånger att hon var kär i mig. Båda gångerna svarade jag med tystnad.
Jag borde låta henne veta att vi inte är rätt för varandra. Anledningen till att jag inte gör det är att jag är så jävla rädd för ensamheten. Den paniska rädsla som infinner sig har drivit mig till henne.
Ett annat problem är att jag vill ha barn. Men jag vill också att inte ha barn med en kvinna som inte är rätt för mig. Hon som jag är med vill ha barn. Och jag har tänkt tanken att ha barn med henne. Men preferens nummer två är nog lite för stark just nu.
Har jag skrivit dessa saker tidigare? Har jag redan varit i exakt denna situation? Det känns så. Det känns ofta som att jag är lite senil. Som att allt flyter ihop. Jag tappar greppet om min värld. Som att jag levt så lång tid att saker börjar gå i cykler och jag glömmer vilken cykel jag är i nu.
