Jag noterar att när jag ser ser en bild på facebook av den gamla så känner jag något som får mig att tänka på ordet äckel. Men det tror jag inte är rätt ord för känslan. Det är inte så starkt. Och det är inte så fördömande. Fast å andra sidan, äckel är väl inte fördömande. Så okejrå, kanske äckel. Men beakta gärna då att om jag tycker något är äckligt så betyder det inte att jag motsätter mig eller inte kan accepterar att det kan vara jättegott (och nyttigt) för någon annan. Det behöver inte heller se äckligt ut. Men det är verkligen inte något för mig. Så känner jag när jag ser henne.
Vilket kan kontrasteras mot känslan jag hade för några veckor sen när jag såg en bild av henne. Och föll i ett djupt hål av nostalgi och saknad efter den närhet jag kände till henne. Jag insöp känslan av att vara en annan människa nära, och detta fyllde mig med en saknad. Inte till henne förvisso. Men till känslan av att vara någon nära.
Idag, träffar jag hon som är snyggare än sitt foto. Hon som är allt jag någonsin önskat mig, intelligent (smartare än mig) och godhjärtad tycks det mig.
Och det faktum att jag träffat denna nya, gör att när jag blickar tillbaks på den gamla, så ser jag en grotesk skillnad i prestation i anskaffning av partner som det innebär om jag skulle få till det med den nya. Jag hoppas verkligen att jag får behålla henne. Men det känns ärligt talat som att hoppas på för mycket. Faktum är att det är lite av ett orosmoment, en irritation i förhållandet, att jag ständigt känner att hon inte kan ha skäl att vilja vara med mig. Det är det enda som får mig att tvivla på henne.
