Jag har träffat min drömkvinna. Det har varit lycka varvat med brännande ängslighet.
Lycka för att hon är allt jag vill ha hos en kvinna. Ängslighet för jag fattar inte varför hon vill ha mig. Nästan varje dag sen jag träffade henne har jag föreställt mig att hon när som helst skulle tala om för mig att vi inte är en bra idé. Jag har de senaste 2-3 dagarna börjat våga hoppas på att hon verkligen vill vara med mig. Jag tror det var när hon sa att hon ville att jag skulle träffa hennes kompisar.
Men jag slappnar verkligen ändå inte av. Kom just ut från duschen. Innan jag gick in hade jag skickat iväg ett sms. Jag var genuint rädd för att jag inte skulle ha fått något svar. Och på vägen ut genom duschen gick jag igenom dialogen henne och mig emellan när hon förklarar att hon tycker om mig, men att det inte kommer att funka, och där jag försöker låta så behärskad som möjligt.
När vi gick på restaurang häromdagen så satt vi mitt emot varandra efter att ha ätit upp maten och jag tror jag upplevde avsaknaden av intresse, om än väldigt subtilt. Jag gick på toa, och på vägen tillbaks hade jag den där obehagliga känslan i magen, och ett pressande behov av att konfrontera henne med min oro, och säga till henne, att jag hade en känsla av att hon kanske inte ville fortsätta och att om min farhåga är korrekt så kan vi väl avsluta nu. Men något som hon sa fick mig på andra tankar, tillfälligt. När vi lämnade restaurangen för att åka hem förberedde jag mig mentalt för en jobbig natt där jag försökte sova med en pockande oro över hennes besked nästföljande dag.
Istället står vi där på stationen och hon föreslår att jag ska följa med henne hem. Jag gjorde mitt bästa för att dölja stenen som föll från mitt bröst, eller min mage kanske man ska säga.
Men jag fattar fortfarande inte.
När jag kom ut från duschen nyss och tittar på telefonen så lyser hennes sms på skärmen och jag tror därmed att min oro hålls i schack även denna natt.
Men som sagt, jag fattar inte.
