Livet är märkligt. Det är en tunn rand mellan lyckan och mörkret. Meningen med livet är kanske inte så krångligt som jag trodde. Men likväl gör jag det krångligt. Trots att jag nu är på väg hem till min drömkvinna (hon har inte dumpat mig än), så tänker jag på hon med karamellögonen. Förmodligen inte någon jag har så fruktansvärt mycket gemensamt med, men jag känner en ofantlig åtrå till henne. Fysisk och emotionell. Det var andra gången jag träffade henne igår. Det var ett år sen gången innan.
Jag vet inte vad som är fåfängt habegär och vad som är förnuftigt.
Advertisement
